Sjuktransport

Imorse gick bussen tillbaka från bergsturen i Lushoto. Vi hade valt att betala lite extra för att åka i "Luxury bus" som enligt uppgift ska ha luftkonditionering samt en bussflotta i lite bättre skick än de billigare företagen. Trots detta är kostnaden för ca 7 timmars resa inte mer än ca 75 kr. Det sker oerhört mycket trafikolyckor här i Tanzania, mest drabbade är motorcyklarna men även långfärdsbussarna som kör snabbt och mycket djärvt på landets mestadels smala och gropiga vägar. Det kändes därför som läge för galghumoristiska kommentarer om att vi inte skulle planera alltför långt framåt i tiden förrän vi hade nått Dar igen.

Bussen var fullsatt, man startar inte gärna färden förrän de flesta platser är fulla, och ett gäng till plockade vi upp i byn Soni. Under färden underhölls vi av Taraab-musikvideor samt ett tanzanianskt teologiskt drama. Efter ca 4 timmar stannar vi plötsligt mitt på vägen. Vi sitter långt bak i den fulla bussen och har därför svårt att se vad som händer där ute. Efter en stund förstår vi att vi har stannat vid en bussolycka. I diket bredvid vägen står en buss med tillknycklad front och avlossnat tak. På marken runt om står ett stort antal människor, men några ligger på marken. Polis och ambulans är på plats.

Plötsligt blir det rörelse i främre delen av vår buss och vi anar att man bär ombord någonting. I mittgången står en massa kartonger, och så mycket mer går det inte att se. Bussen startar igen, men viker snart av från huvudleden och stannar vid ett "dispensery", den minsta sortens sjukvårdsinrättning typ vårdcentral. Där förs ett samtal mellan ambulanspersonal, dispensärpersonal samt busschauffören. Vi förstår då att man lastat på två skadade på bussen vid olycksplatsen. Ambulanserna är få, och för att inte de skadade ska behöva bli liggande alltför länge har förbipasserande bussar plockat upp skadade och döda och transporterar dem liggande i mittgången.

Bussen lämnar inte av de skadade på dispensären. Vi vet inte exakt vad som hände, men vi antar att man bedömde att de skadade behövde komma till ett större sjukhus. Vi ser glimtar av två vakna men smärtpåverkade patienter utan synliga frakturer. En av passagerarna håller handen på en av de skadade. Sätena runt om är fulla av folk, barn och vuxna om vartannat.
Vi kör iväg, och kör cirka en timme till och kommer då fram till ett större sjukhus. Vi gör ett stopp vid akutmottagningen, och bårar rullas fram. Dock är det bara en av bårarna som kommer till användning, bussen rullar fram ett tiotal meter till och stannar framför bårhuset. En av de skadade klarade inte transporten, jag hoppas att det var han som hade någon att hålla i handen.
Medan vi försökte vända den stora bussen i det trånga utrymmet kom två uniformsklädda sjukvårdsbiträden rullande med ytterligare en avliden på en bår, hastigt inslagen i plast och ett skynke. Innan vi lämnar sjukhuset kommer en städpatrull och skrubbar bort spåren av det inträffade.

Det är tyst i bussen under den fortsatta färden mot Dar. Jag tänker på att hemma i Sverige skulle vi medpassagerare nog anses traumatiserade, särskilt de barn som idag bevittnat en medmänniskas död. Och det kanske vi är, men samtidigt är det vi som kan kliva av bussen och göra fortsatta planer för morgondagen.