Sjukvårdssystemet

Tanzania är ett fattigt land med ett BNP på 1270 dollar per person jämfört med Sveriges 34327 dollar per person. Detta placerar Tanzania på plats 201 bland 229 länder. Tanzania var initialt sedan slutet av 1800-talet en tysk koloni, men övergick till britterna efter första världskriget. Tanzania genomförde en väsentligen fredlig självständighetsprocess, och har varit självständiga sedan 1961.

Tanzania är ett jordbrukande land, där mer än hälften av befolkningen lever på landsbygden, även om storstäder, som Dar es Salaam, har vuxit kraftigt och okontrollerat under de senaste tio åren. Jordbruket som bedrivs är mycket småskaligt och resurssvagt, vilket driver människor till att vilja söka lyckan i staden.

Inom sjukvården har man sedan självständigheten strävat efter att nå byarna ute i landet med sjukvård. Det är tänkt att sjukvård ska organiseras i en hierarki med enklare sjukvårdsservice av "village health workers" ute i byarna via motsvarande undersköterskor (clinical assistents och nurses, sjuksköterska är en kortare utbildning i Tanzania än i Sverige) på "dispensarys" upp till specialistläkare och specialiserade sjuksköterskor på regionssjukhus och universitetssjukhus. Muhimbili National Hospital, där jag är, är ett universitetssjukhus såsom exempelvis Karolinska sjukhuset hemma. 

Dispensarys har upptagningsområden på 6-8000 personer och tar hand om mödrahälsovård, barnhälsovård, förlossningar mm, allt detta således med personal som fått utbildning motsvarande undersköterskenivå.
Healthcenters har ett upptagningsområde på ca 50 000 personer och bemannas av sjuksköterskor och "health officers" som har 3 års utbildning utöver gymnasiet. Health centers fokuserar framförallt på preventivt arbete, men har också vårdplatser och utför mindre kirurgi. 

Sjukvårdssystemets organisation. Vad som saknas är den allra första nivån, 60 % av patienterna  som kommer till sjukhus har i första hand sökt sig till traditionella medicinmän. 

Dock saknas det både ekonomiska och mänskliga resurser för att kunna leva upp till detta. 2008 utropade regeringen en arbetskraftskris i sjukvården, och ett mål är att femdubbla utbildade hälsoarbetare fram till 2017.

Såhär såg glappet mellan tillgängliga och befintliga resurser på alla nivåer av sjukvårdspersonal ut 2006.

I Dar es salaam  finns det 25 läkare per 100 000 invånare, och i Tanzania överlag 3,5 läkare per 100 000 invånare, att jämföra med sveriges ca 388 läkare per 100 000 invånare. 

All denna statistik har jag samlat idag för att försöka förstå den verklighet jag ser omkring mig. 

Jag ser patienter med framskridna sjukdomar som söker vård /får vård sent i förloppet. Jag ser patienter med njursvikt som inte har råd med dialys, och därför bara kan vänta på att dö. Jag ser läkare mycket tidigt i sin karriär som utan nödvändiga kunskaper lämnas i princip ensamma med ansvaret för en stor mängd patienter. Jag ser att på grund av att det saknas sjuksköterskor, och de som finns inte vill vara där, kan man inte korrigera en livshotande rubbning i kroppens saltbalans på rätt sätt, utan får höfta med stora risker för patienten som följd. 

Idag inträffade också vistelsens hittills jobbigaste händelse. Under ronden tillsammans med at-läkaren och två överläkare hörs plötsligt ett fasligt liv utanför fönstret. Jag tittar dit och ser ett pågående byggnadsarbete med många byggnadsarbetare som ropar ned mot marken och bankar med armeringsjärn i byggnadsställningen. Nedanför hörs en stor folkho som ropar och skriker. Ingen av de andra tar någon notis om detta, men till slut frågar jag en av läkarna vad det är som låter. han tittar då trött på mig och säger att det är en tjuv som folkhopen tagit, och att han nu misshandlas kanske till och med dödas. Jag hade hört liknande historier, men kunde inte ana att det var så vanligt att det inte ens är något man höjer ett ögonbryn åt. 

Ett människoliv är på många sätt något annat här. 

Källa:
http://www.palgrave-journals.com/jphp/journal/v33/n1s/full/jphp201255a.html