Jaha, så lider den här tiden mot sitt slut. Vi har just fått sällskap av ytterligare en Anna som precis börjar sitt äventyr. När man ska introducera någon ny känner man väldigt tydligt hur mycket man ändå lärt sig om livet här; var man kan ladda sin telefon, var de har de bästa chapatin, hur man förhandlar sig till ett schysst taxipris, varför man inte ska gå för långt ut på trottoaren (livsfarliga daladalas och motorcyklar), enkla isbrytarfraser på swahili och inte minst vilket kackerlacksgift som är mest effektivt.
Det har varit en intensiv tid inlärningsmässigt, socialt och känslomässigt.
Jag är oerhört glad att jag åkte, jag längtar hem men jag vet också att jag kommer att åka hem om två veckor med en ledsen klump i magen, och ett heligt löfte om att återvända. Jag har träffat många människor här som har gett mig många nya lärdomar och många skratt, och jag kommer verkligen att sakna dem och deras energi när jag åker hem.
Den gångna veckan har jag tillbringat på akuten i sällskap med en hel hög amerikanska läkare i olika nivåer av hierarkin, samt tanzaniska st-läkare och den första färdiga tanzaniska akutläkaren.
Patientfallen har varit färre än man skulle kunna tro. 150 patienter per dygn i en femmiljonersstad... Det tror jag är ungefär vad Danderyds akut (en av fem större akutmottagningar på stockholms ca 2 miljoner invånare) tar emot på ett dygn. Visst finns det mindre, privata akutmottagningar, men alla större saker som trafikolyckor osv måste transporteras till Muhimbili, och alla patienter som remitteras från andra städer måste till Muhimbili. Tyvärr är nog en del av förklaringen att blir man allvarligt sjuk eller skadad alltför långt bort så klarar man sig inte. Har man inga anhöriga tillgängliga som kan transportera till sjukhuset klarar man sig inte heller.
På akuten har jag sett en hel del trafikolyckor, ffa unga MC-förare. Efter Kinas intåg i Tanzania har motorcyklar blivit väldigt billiga, och många unga outbildade män försörjer sig på att köra motorcykeltaxi. Dessa har oftast inga körkort, motsvarande trafikverket här är känt som den allra mest korrumperade myndigheten och det vill inte säga lite...
Således, mycket trafikolyckor.
Jag har även sett misshandelsoffer, barn med astma (sannolikt en hel del RS i den gruppen men detta kan inte diagnosticeras här), stroke, benbrott osv, men inte en enda DVT eller bröstsmärta som är så vanliga hemma.
Mina sista två veckor ska jag tillbringa på psykiatrin och det ska bli jättespännande!
Tack för mig, och tack för att ni har läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar