Kunde inte hålla mig...

... måste bara få berätta en sista sak, om psykiatrin i Dar.

Ni har alla sett gökboet va? Jag har varit där!
Den gångna veckan har jag tillbringat på psykiatrikliniken på Muhimbili National Hospital.
Trots att Dar är en 5-miljonersstad och dessutom högsta remissinstans även inom psykiatrin, så finns här bara tre avdelningar. En för kvinnor, en för män och en akutavdelning där alla nyintagna hamnar. Totalt max 60 sängplatser (sängplatserna innefattar ju naturligtvis även de som ligger på golvet på madrasser). Varje avdelning är en stor sal där ena kortsidan består av galler med en låsbar grind, lite som på ett zoo.
I salen finns sängar. Punkt. Och patienter förstås, i olika stadier av galenskap. Vissa är katatona, och ligger bara i sin säng, till synes omedvetna om allting runt omkring dem. Andra är aggressiva, och därför bundna till sina sängar med gasbindor kring händer och fötter. Vissa är väldigt aktiva i sin psykos eller mani, och går runt, runt i salen.
Två gånger i veckan är det överläkarrond. Det går då till så att överläkarna, st-läkarna, at-läkarna och sköterskor samlas runt ett bord i en stor sal. Därefter så hämtas en patient i taget, med eller utan anhöriga, och får sitta framför denna imponerande församling för samtal och bedömning.

Det finns också en psykmottagning, som är en stor verksamhet. Varje morgon fylls innergården med patienter och anhöriga som tålmodigt väntar på sin tur. Mottagningarna generellt här på sjukhuset fungerar så att patienterna kommer på morgonen, ofta efter att ha rest långt, får en nummerlapp i turordning varefter de anländer (eller efter hur mycket extra pengar de ger sköterskorna eller medical assistants), och sedan väntar de tills doktorn kommer. Hela proceduren är sällan avslutad innan kl ett på eftermiddagen. Sätter väntetiderna på lab på vårdcentralen Kronan i perspektiv, tycker jag.
Min första dag på mottagningen var innergården extra full, det brukar vara så på måndagar. Människor som sitter och står överallt, ett brokigt hav av mönstrade tyger. I ett hörn av innergården låg en kvinna på marken, med två andra kvinnor ovanpå sig. Lakoniskt konstaterade jag för mig själv att hon nog inte var så välinställd på sin medicinering.
Patienterna på mottagningen led nästan uteslutande av manodepressiv sjukdom eller psykossjukdom (i princip drogutlöst eller schizofreni). När jag efter ett 20-tal patienter inte sett en enda vanlig depression, borderline eller någon enda form av ångestsjukdom började jag förstå att ribban för att söka (eller få) psykiatrisk vård är en smula högre här än hemma. När en av schizofrenipatienterna visade ärren han hade runt handlederna, efter att hans pappa under patientens akuta psykos hållit honom kedjad på gården, blev jag övertygad om att så var fallet.
Behandlingsmässigt finns ett litet antal preparat att välja på: Haldol, Akineton, Amitryptillin, Lergigan och Modicate (depot-neuroleptika). Det är det hela om du är fattig eller oförsäkrad (den stora massan alltså, remember). Om du har pengar eller försäkring finns mer att tillgå, och då använder man även kloropromazin, olanzapin, fluoxetin samt ev några preparat till. Dock föredrar läkarna de preparat som finns att få gratis från sjukhusapoteket, därför att följsamheten sällan blir särskilt god på de andra preparaten. Dock har jag ju sett mycket tardiva dyskinesier och extrapyramidala biverkningar förstås.

Således materiellt föga imponerande, men vilka doktorer och psykologer det finns här! De jobbar stenhårt, de är kunniga och man kan rassla fram en KBT-psykolog från en timme till en annan på ronden. Dr Kissah, som förhörde mig intensivt under ronden, är ordförande i Society for mental health i Tanzania, och brinner för att öka psykiatrins status i landet.
All love to her!