Det som man inte vill få...

Det har redan gått 3 veckor sedan jag skrev senast!

Under dom veckorna har vi varit på medicin avdelning och sett flera spännande fall.
Två av dem som är värda att nämnas är:
-Kvinna 52 år gammal med denguefeber som fick som biverkningar DIC och MODS.
-Man 45 år gammal med disseminated TB pga immuno suppression troligen orsakad av alkoholismen .

Vi har som lokalbefolkningen firat onam.
Onam pågår i tio dagar och man firar den mytiske King Mahabils återkomst.
Templen fylls av dans och musik, hemmen dekoreras i väntan på King Mahabils återkomst och man klär sig till fest. Onam är årets största högtid i Kerala.

                                         King Mahabil

Det som man inte vill få när man åker till Indien är denguefeber. Efter några dagars inläggning och med doktorns misstanke om denguefeber sitter jag nu frisk på stranden och skriver de här raderna.
Nu vet jag...Dengue-IgM är negativt.
Jag vill bara nämna en fruktansvärd känsla som man får när man är inlagd på sjukhus i ett främmande land...MAKTLÖS!!
Upplevelsens lärdom: Jag uppskattar vad jag har och tar inget för givet.


Udda detaljer 

- Medelivslängden i Kerala är ca: 72 år för män och ca: 76 år för kvinnor, vilket är högre än resten av Indien.
- System bolaget i Indien är lika dyrt som i Sverige!
- Läkare arbetar 6 dagar per vecka, har 20 dagars semester per år och tjänar mycket mindre än en svensk läkare.
- Jag kan inte hitta Coca-cola light!
- Det malayalamska alfabetet har 86 tecken.
- 60 procent av befolkningen i Kerala är hinduer, 20 procent är muslimer och 20 procent är kristna.
- Alla mediciner är receptfria!
- Man kan hitta många olika slags kryddor men ingen känner till oregano.
- Man testar Babinskis tecken med en vanlig nyckel.
- Mer än 2000 tempel i Kerala har minst en tempelfestival per år.
- Indien blev självständigt 1947.
- Ca: 60% av de vuxna männen i Kerala beräknas vara storkonsumenter av alkohol.
- Äktenskap där de unga tu själva hittar sin partner är ovanligt, det är ofta föräldrarna som söker en brud     respektive brudgum till sin son eller dotter.
- Vanligaste självmordmetoden är hängning. Dessa fall kommer aldrig till sjukhuset. Vanligaste självmordmetoden som man ser på sjukhuset är förgiftning med organisk fosfor.
- Män klär sig med kjolar, nästan alla har mustasch och färgar håret svart.
- Kör man bil "existerar" man bara om man tutar.
- Man får 3-6 månader mammaledighet och 1 månad pappaledighet.
- Fiskare och lastbilschaufförer tillhör risk grupper för HIV.
- Kvinnor har de vackraste ögonen!

Medical college.

                                            Fiskmarknad.     

                                         Medical college.

                                                   Tvål,vatten,handduk...Medical college.
                        

                                                   Fiskmarknad, Kovalam.

                                         Middag med kompisar, (feta)ostpaj och grekisk salad ingår!


Efter jobbet spenderar vi tiden på yoga, gymmet, med surf, sällskapsspel och korta utflykter....


En hit pa malayalam:

Sara, Lisa och Henrietta TACK för ert stöd!!!

Vi hörs snart.

Kunde inte hålla mig...

... måste bara få berätta en sista sak, om psykiatrin i Dar.

Ni har alla sett gökboet va? Jag har varit där!
Den gångna veckan har jag tillbringat på psykiatrikliniken på Muhimbili National Hospital.
Trots att Dar är en 5-miljonersstad och dessutom högsta remissinstans även inom psykiatrin, så finns här bara tre avdelningar. En för kvinnor, en för män och en akutavdelning där alla nyintagna hamnar. Totalt max 60 sängplatser (sängplatserna innefattar ju naturligtvis även de som ligger på golvet på madrasser). Varje avdelning är en stor sal där ena kortsidan består av galler med en låsbar grind, lite som på ett zoo.
I salen finns sängar. Punkt. Och patienter förstås, i olika stadier av galenskap. Vissa är katatona, och ligger bara i sin säng, till synes omedvetna om allting runt omkring dem. Andra är aggressiva, och därför bundna till sina sängar med gasbindor kring händer och fötter. Vissa är väldigt aktiva i sin psykos eller mani, och går runt, runt i salen.
Två gånger i veckan är det överläkarrond. Det går då till så att överläkarna, st-läkarna, at-läkarna och sköterskor samlas runt ett bord i en stor sal. Därefter så hämtas en patient i taget, med eller utan anhöriga, och får sitta framför denna imponerande församling för samtal och bedömning.

Det finns också en psykmottagning, som är en stor verksamhet. Varje morgon fylls innergården med patienter och anhöriga som tålmodigt väntar på sin tur. Mottagningarna generellt här på sjukhuset fungerar så att patienterna kommer på morgonen, ofta efter att ha rest långt, får en nummerlapp i turordning varefter de anländer (eller efter hur mycket extra pengar de ger sköterskorna eller medical assistants), och sedan väntar de tills doktorn kommer. Hela proceduren är sällan avslutad innan kl ett på eftermiddagen. Sätter väntetiderna på lab på vårdcentralen Kronan i perspektiv, tycker jag.
Min första dag på mottagningen var innergården extra full, det brukar vara så på måndagar. Människor som sitter och står överallt, ett brokigt hav av mönstrade tyger. I ett hörn av innergården låg en kvinna på marken, med två andra kvinnor ovanpå sig. Lakoniskt konstaterade jag för mig själv att hon nog inte var så välinställd på sin medicinering.
Patienterna på mottagningen led nästan uteslutande av manodepressiv sjukdom eller psykossjukdom (i princip drogutlöst eller schizofreni). När jag efter ett 20-tal patienter inte sett en enda vanlig depression, borderline eller någon enda form av ångestsjukdom började jag förstå att ribban för att söka (eller få) psykiatrisk vård är en smula högre här än hemma. När en av schizofrenipatienterna visade ärren han hade runt handlederna, efter att hans pappa under patientens akuta psykos hållit honom kedjad på gården, blev jag övertygad om att så var fallet.
Behandlingsmässigt finns ett litet antal preparat att välja på: Haldol, Akineton, Amitryptillin, Lergigan och Modicate (depot-neuroleptika). Det är det hela om du är fattig eller oförsäkrad (den stora massan alltså, remember). Om du har pengar eller försäkring finns mer att tillgå, och då använder man även kloropromazin, olanzapin, fluoxetin samt ev några preparat till. Dock föredrar läkarna de preparat som finns att få gratis från sjukhusapoteket, därför att följsamheten sällan blir särskilt god på de andra preparaten. Dock har jag ju sett mycket tardiva dyskinesier och extrapyramidala biverkningar förstås.

Således materiellt föga imponerande, men vilka doktorer och psykologer det finns här! De jobbar stenhårt, de är kunniga och man kan rassla fram en KBT-psykolog från en timme till en annan på ronden. Dr Kissah, som förhörde mig intensivt under ronden, är ordförande i Society for mental health i Tanzania, och brinner för att öka psykiatrins status i landet.
All love to her!

Sista raderna från Ylva i Tanzania

Jaha, så lider den här tiden mot sitt slut. Vi har just fått sällskap av ytterligare en Anna som precis börjar sitt äventyr. När man ska introducera någon ny känner man väldigt tydligt hur mycket man ändå lärt sig om livet här; var man kan ladda sin telefon, var de har de bästa chapatin, hur man förhandlar sig till ett schysst taxipris, varför man inte ska gå för långt ut på trottoaren (livsfarliga daladalas och motorcyklar), enkla isbrytarfraser på swahili och inte minst vilket kackerlacksgift som är mest effektivt.
Det har varit en intensiv tid inlärningsmässigt, socialt och känslomässigt.
Jag är oerhört glad att jag åkte, jag längtar hem men jag vet också att jag kommer att åka hem om två veckor med en ledsen klump i magen, och ett heligt löfte om att återvända. Jag har träffat många människor här som har gett mig många nya lärdomar och många skratt, och jag kommer verkligen att sakna dem och deras energi när jag åker hem.

Den gångna veckan har jag tillbringat på akuten i sällskap med en hel hög amerikanska läkare i olika nivåer av hierarkin, samt tanzaniska st-läkare och den första färdiga tanzaniska akutläkaren.
Patientfallen har varit färre än man skulle kunna tro. 150 patienter per dygn i en femmiljonersstad... Det tror jag är ungefär vad Danderyds akut (en av fem större akutmottagningar på stockholms ca 2 miljoner invånare) tar emot på ett dygn. Visst finns det mindre, privata akutmottagningar, men alla större saker som trafikolyckor osv måste transporteras till Muhimbili, och alla patienter som remitteras från andra städer måste till Muhimbili. Tyvärr är nog en del av förklaringen att blir man allvarligt sjuk eller skadad alltför långt bort så klarar man sig inte. Har man inga anhöriga tillgängliga som kan transportera till sjukhuset klarar man sig inte heller.
På akuten har jag sett en hel del trafikolyckor, ffa unga MC-förare. Efter Kinas intåg i Tanzania har motorcyklar blivit väldigt billiga, och många unga outbildade män försörjer sig på att köra motorcykeltaxi. Dessa har oftast inga körkort, motsvarande trafikverket här är känt som den allra mest korrumperade myndigheten och det vill inte säga lite...
Således, mycket trafikolyckor.
Jag har även sett misshandelsoffer, barn med astma (sannolikt en hel del RS i den gruppen men detta kan inte diagnosticeras här), stroke, benbrott osv, men inte en enda DVT eller bröstsmärta som är så vanliga hemma.
Mina sista två veckor ska jag tillbringa på psykiatrin och det ska bli jättespännande!

Tack för mig, och tack för att ni har läst.

Monsunen håller sig kvar...

Alla är framme nu!

Sara, Lisa och Henrietta med sin familj.

Tiden rinner iväg och det har redan gått en vecka sedan vi anlänt till Kerala.

Alla har ordnat boende i Kovalam (15 kilometer från Trivandrum ) och försöker att anpassa oss till nya landet medan monsunen håller sig kvar...

Kerala är en delstat i södra Indien med folkmängd 33 mill och huvudstad thrivandrum. Språket som talas här är malayalam (palindrom ord) som är ett av 22 officiella språk i Indien. Trots att det är fattigt är Kerala den delstat som erbjuder sina invånare den bästa sociala tryggheten och grundläggande skolgång och hälsovård erbjuds kostnadsfritt till alla. Läskunnigheten i Kerala är hög, mer är 93%!

Första dagen på Medical College fick vi träffa professor Dalus. Han har förklarat för oss hur det är att jobba som läkare i Indien och vad som ingår i läkarutbildningen.Läkarprogrammet är 5,5 år långt och då ingår ett år AT-tjänst. Detta leder till en läkarexamen och ger läkarlegitimation. ST tar ungefär tre år och gör att du erhåller ett specialbevis som specialist i tex internmedicin. Väljer du nån subspecialitet forsätter man med sin ST-tjänst några år till.

Vi blev placerade på medicinsk avdelning och vi har redan varit på medicinakuten, medicinsk intensivvårdsavdelningen och medicinmottagningen. Folk som söker på sjukhuset är fattiga eller från medelklass. Denguefebern dominerar. Leptospiros , hjärtinfarkt , stroke, tbc förekommer ofta.

Yeap!! De indiska läkaren är såååå duktiga! Ingen överraskning från min del då hade jag förväntat det! Man lär sig att lita på sin kliniska blick, hörsel och lukt och sina händer och koncentration på anamnesen. Då kan man ställa korrekt och snabbt diagnos och behandling. Det är vad en bra läkare måste kunna enligt Hippokrates. Det är läkarkonst!

                                                   

Sist för idag är nåt som gör mig ledsen. Är man i behov av njurtransplantation då räcker det med att lägga en annons i tidningen om en donator. Vet inte hur mycket njuren kostar men fattiga människor säljer sin njur för att överleva!



Jag har bett mina kollegor att skriva deras intryck om vår vistelse i Medical College...

Saras intryck efter en vecka i sjukhuset:
"generellt är standard och infrastruktur dvs sjukhusets lokaler mycket sämre än hemma ( vilket ju var väntat). Däremot förvånas man över hur bra resurser vad gäller läkartätthet, möjlighet att få labprovet och undersökningar relativt snabbt på exempelvis akuten. Något speciellt jag lagt märke till : Sekretess finns inte! Samtal förs över patientens huvuden och flera pat och andra anhöriga kan höra."
Lisas intryck:
"Oj! Vilken extremt ojämn sjukvård: Indien jämfört Sverige, det tar ett tag att vänja sig vid. Samtidigt otroligt imponerade vilket kliniskt skärpt öga doktorerna har. Diagnos ställs snabbt utan så mycket 'omvägar'."
Henriettas intryck:
" Med tidigare erfarenhet av sjukvård i Afrika blev Indien en positiv överraskning ; vad långt de har kommit och vad mycket vi har att lära av dem! Undervisning verkar prioriterat och integreras i det vardagliga arbetet! Vi har redan sett många exotiska fall: obehandlad tbc, denguefeber, självmördsförsök med bekämpningsmedel, leptospiros- jobbigt att se , men också lärorikt."


                                                  

                                         Anhöriga på medisinskavdelning (De är tillfrågade om att publicera bilden) på bloggen)

                                                       Kovalam

Trivandrum

                                          Lokalbuss i Trivandrum

Vår taxichaufför

Snart slut på pedatriken

Hej och välkommen Athanasios! Hoppas du får en fantastisk tid i Indien, jag ser fram emot att få följa din resa.

Idag har jag varit näst sista dagen på min barnplacering, på måndag kommer jag att flytta över till akuten. Jag har verkligen trivts bra på barnavdelningen, och jag har sett många minnesvärda fall och träffat många fantastiska barn och föräldrar.
Låt mig dela några av de bilder jag tar med mig härifrån:

Den unga pappan som bär sin tändstickssmala 11-åring fram och tillbaka i korridoren för provtagning. Pojken har aplastisk anemi och närmar sig slutet, vi hinner inte fylla på blod i samma takt som han förlorar det. En eftermiddag ser jag dem i korridoren i motljus, som en skugga, när pappan plötsligt vacklar till. Så otroligt trött och nedsliten han måste vara.

Den treåriga flickan med vaginala blödningar på grund av cervix- och uretraprolaps som tycker att det är så makalöst roligt och spännande med en mzungu på ronden att hon fnittrar, pekar och skuttar upp och ned som ett popcorn under hela rondsamtalet.

En ung mamma, mager, saknar två tänder i överkäken. Hon är klädd i trådslitna men rena kangas. Hennes lilla fågelunge till tvåmånadersbaby har PAIDS (pediatric aids). Specialisterna undervisar bedside om PAIDS, opportunistiska infektioner och hur man bäst undviker mor-till-barn-smitta. Mamman tittar inte upp en enda gång. Jag tror att det är skam i hennes blick, hon är själv HIV-positiv med hudutslag som indikerar att hon inte har en optimal läkemedelsbehandling.

Ett helt rum fullt med färgglada kvinnor i hysteriskt mönstrade tyger som skrattar gott, och lite rått, åt mina trevande försök att fråga ut en av dem på swahili.

It’s all about the money!

Hej Ylva!Hej alla!

Äntligen på väg igen!

Det är klart jag känner mig priviligerad!

Den här gången blir det en resa till Indien.

Bestämmelseort Kerala.

På väg dit hann jag att göra en utflykt  till Kashmir. Där träffade jag min vän Ajay som kommer från Kerala och hör till brahminerna (den högsta kasttillhörighet). Han bjöd mig på en fantastisk upplevelse. Vi åkte rund i hela Kashmir med hans jeep!!!

När jag frågade Ajay om läget i det indiska hälsosystemet då fick jag det svaret ´´ You can survive only if you have money. It’s all about money...’’

Let’s see om det är sant.

Efter fyra underbara dagar i Kashmir kände jag att det var dags att hoppa på flygplanet igen. Och det gjorde jag... 

                                                  

                                                  

                                                       Bilder från Kashmir.