För två veckor sedan kom en 16-årig pojke till Muhimbilis infektionsavdelning på remiss från ett mindre sjukhus i periferin. Han hade sökt på det mindre sjukhuset två dagar tidigare på grund av nedsatt medvetande, huvudvärk, ryggvärk och hosta. Antibiotika påbörjades men pojken förbättrades inte, så han skickades därför till Muhimbili tillsammans med en äldre bror.
När han kom var dr T jour och ansvarig för inskrivningen. Efter anamnes och status, pojken var nackstel, hade positivt Kernigs tecken, nedsatt kontaktbarhet och hög feber, så fick pojken den preliminära diagnosen bakteriell meningit och antibiotikabehandling med ceftriaxon, ampicillin och kloramfenikol påbörjades. Dr T gjorde även en lumbalpunktion, tog snabbtest för malaria, tog sputumprov för tuberkulos samt tog ett blodstatus.
På Muhimbili tar det ett par dagar innan provsvaren kommer. Varför är lite oklart för alla verkar det som. Prover beställs på papperslapp av läkaren, tas av läkaren och knappas sedan av läkaren in i den dator (singular) som finns på varje avdelning för att skickas även elektroniskt.
När provsvaren på denna pojke kom var cerebrospinalvätskan i princip utan anmärkning, malariatestet negativt, sputumprovet negativt och blodstatus visade lätt förhöjda vita blodkroppar men inte så värst mycket annat. Pojken var fortsatt medvetandepåverkad och motoriskt orolig. Han kunde inte äta eller dricka, utan fick en nasogastrisk sond som han vid ett par tillfälle drog ut i sin förvirring.
I Tanzania finns ingen allmän sjukförsäkring. De som är statligt anställda har alltid en sjukförsäkring som gäller dem själva, make/maka samt ytterligare fyra valfria personer. Beroende på hur högt upp i hierarkin man är, så har man ett brunt eller grönt kort. Det gröna kortet gäller det mesta man kan hitta på sjukvårdsmässigt här i landet medan det bruna har inskränkningar gällande vilka undersökningar som kan utföras. Denna pojke täcktes antingen av ett grönt kort, eller hade släktingar som kunde betala, så han genomgick en magnetkameraundersökning av hjärnan och av ländryggen. Man genomförde också en lungröntgen, men det är en undersökning som de allra flesta patienter brukar ha råd med.
Magnetkameraundersökningarna visade ingenting som kunde förklara pojkens symtom. Lungröntgen visade förändringar som ingav misstanke om tuberkulos.
När resultaten av dessa undersökningar kom hade det gått ca en vecka sedan pojken lagts in. Han var nu lite mer kontaktbar, men fortsatt slö och trött, hostade och kräktes stora mängder slem, kunde inte svälja men hade blivit feberfri.
Det var nu dags för byte av at-läkare på avdelningen, vilket gjorde att det dröjde tills nästföljande storrond (varje dag rondas alla patienter, men de flesta dagar bara av at-läkarna. Två gånger i veckan är det storrond med överläkare, ST-läkare, studenter och så vi förstås) innan vidare beslut fattades.
Överläkaren tyckte då med tanke på lungröntgensvaret och den uteblivna förbättringen på antibiotikabehandlingen att man måste misstänka tuberkulös meningit, då nackstelheten kvarstod nu ca två veckor efter ankomst. Man beslutade då att ta ett nytt sputumprov och att göra en ny lumbalpunktion, men svaret på dessa undersökningar återstår ännu att se. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar