Lika vård för alla??

2 veckor har nu gått sedan vi lämnade Sverige. Jag Elin Axelsson, st-läkare i internmedicin tillsammans med min kollega Karin Ahlstedt och vår familjer ska tillbringa 3 månader på indiska landsbygden och delta i arbetet på R.D Gardi medical college. Mycket har hänt sedan vi kom hit och senaste tidens upplevelse färgas mest av den hierarki som råder i samhället och i alla högsta grad på sjukhuset, där de fattiga dvs våra patienter tyvärr inte behandlased den respekt vi svenskar är vana vid. Sjukhuset som vi befinner oss på är privat och drivs ffa genom donationer. All basal vård är gratis och patient samt en anhörig får gratis mat tre gånger per dag. Patienterna får stanna så länge de önskar även om de är medicinskt färdigbehandlade, det är tex inte ovanligt att en KOL patient ligger inne i över en månad. Baksidan av denna generösa inställning är dock att vården bedrivs på ett relativt oetiskt sätt.  Var idag med om när en patient på lungmedicin blev plötsligt försämrad.  Mannen som successivt försämrades under dagen med sjunkande blodtryck och saturation lämnades i stort sett åt sitt öde större delen av dagen. Man förklarade för mig att mannen motsatte sig att bli intuberad och man hade då inte så många åtgärder att ta till. Problemet var bara att när patienten var i princip död beslutade man sig ändå för att intubera och därefter utförde man ett flertal åtgärder på patienten som vid det laget hade hunnit avlida. Man hävdade att man gjorde ett försök att rädda hans liv men mina ögon var det uppenbart att man använde patienten att träna på. Det framkommer också att man bedriver egen forskning och gör undersökningar, med uppenbara risker för komplikationer, på patienter endast för sin egen tränings skull. Patienterna är fattiga människor utan valmöjlighet och med ytterst begränsad möjlighet att själva ta ställning till det medicinska värdet av undersökningarna. En överläkare bemödar sig inte att gå tre meter för att titta på en gravt RA-sjuk kvinnas utslag utan hennes make som också är gammal och sjuk får bära patienten som har så svåra smärtor att hon inte kan gå till överläkarens rum för en bedömning. Får ont själen av detta...