Kommunikationsproblem...

Har idag haft en "case presentation" på lungmedicin. Presentationen gick bra men föregicks av en del kommunikationsproblem. Först hade jag inte förstått att man skulle ha en patient med på presentationen, utan trodde att jag bara skulle dra fallet och att vi skulle ha en diskussion kring undersökningsmetoder/fynd. När de då envist hävdade att den här typen av presentationer har man över allt och man jobbar precis likadant över hela världen så bestämde jag mig för att lite improviserat berätta om hur vi arbetar i Sverige och vilka skillnader jag ser. Detta föll dock inte riktigt i god jord utan slutade med att jag nästa dag blev inkallad till head of department som försökte övertala mig om att man visst gör den här typen av fallpresentationer i Sverige för det gör man överallt. Efter en stunds diskussion avslutade han samtalet med att ringa på en klocka och då fick jag lämna rummet. Helt galet! Tillslut lyckades jag ändå genomföra en fall presentation " the indian way" och det hela slutade lyckligt! Avslutar nu min tid på lungmedicin med lite blandade känslor. Har en enorm respekt för deras kliniska kompetens och teoretiska kunnande men ser dock allt för ofta hur hierarkin och de överordnades behov av att sätta de underordnade på plats går ut över patienterna. Väldigt ofta går ronden endast ut på att förhöra underläkarna och man kan stå med ryggen mot patienten under i princip hela ronden... Tacksam för att ha en position utanför detta maktspel med möjlighet till att ifrågasätta...

Livet på landet

Livet på indiska landsbygden går sin gilla gång. Jag och Karin börjar dagen med ett yoga pass och efter en finare indisk frukost tar vi vår lilla skruttbil och drar till sjukhuset. Förmiddagen tillbringade jag idag på avdelning på lunga. Ronden börjar redan kl 06 då 1:a års ST rondar, därefter rondar 2:a års ST, sedan 3:e års och därefter rond med professorerna. Vårt rondsätt i Kungälv med en patient en gång känns långt borta...  Patientklientelet består till stor del av KOL patienter, väldigt mycket TB patienter och maligniteter. Jag får se barrel chest, trumpinnefingrar, lär mig att auskultera fram TB-kaviteter och interstitell lungsjukdom. Idag framkom dock att en patient har legat inne i 2 dagar med grav ketoacidos och hypovolemisk chockbild och man har endast tolkat symtomen som dyspne orsakat av gamla TB-förändringar i lungan. Efter att ha fått en rejäl utskällning med hot om förlängd ST om misstaget upprepades lämnades ST-läkarna åter  ensamma. De fick inte remittera över patienten till medicin där den egentligen hör hemma utan de skulle bevisa att de kan hantera en sådan här situation själva. Det är dock uppenbart att de har svårt att applicera all sin teoretiska kunskap i praktiken och den kliniska handledningen de får är ju uppenbarligen obefintlig. Försökte stötta dem så gott jag kunde innan det var dags att återgå hem. Efter att ha sick-sackat sig hem mellan kossor, hundar, traktorer och diverse dödsföraktande omkörningar är det skönt att landa i vår trädgård omgärdad av sockerrörsplantage och vetefält. Spela lite badminton med sonen, lyssna på Håkan H och njuta av kvällen i detta fantastiska sagoland.

Lika vård för alla??

2 veckor har nu gått sedan vi lämnade Sverige. Jag Elin Axelsson, st-läkare i internmedicin tillsammans med min kollega Karin Ahlstedt och vår familjer ska tillbringa 3 månader på indiska landsbygden och delta i arbetet på R.D Gardi medical college. Mycket har hänt sedan vi kom hit och senaste tidens upplevelse färgas mest av den hierarki som råder i samhället och i alla högsta grad på sjukhuset, där de fattiga dvs våra patienter tyvärr inte behandlased den respekt vi svenskar är vana vid. Sjukhuset som vi befinner oss på är privat och drivs ffa genom donationer. All basal vård är gratis och patient samt en anhörig får gratis mat tre gånger per dag. Patienterna får stanna så länge de önskar även om de är medicinskt färdigbehandlade, det är tex inte ovanligt att en KOL patient ligger inne i över en månad. Baksidan av denna generösa inställning är dock att vården bedrivs på ett relativt oetiskt sätt.  Var idag med om när en patient på lungmedicin blev plötsligt försämrad.  Mannen som successivt försämrades under dagen med sjunkande blodtryck och saturation lämnades i stort sett åt sitt öde större delen av dagen. Man förklarade för mig att mannen motsatte sig att bli intuberad och man hade då inte så många åtgärder att ta till. Problemet var bara att när patienten var i princip död beslutade man sig ändå för att intubera och därefter utförde man ett flertal åtgärder på patienten som vid det laget hade hunnit avlida. Man hävdade att man gjorde ett försök att rädda hans liv men mina ögon var det uppenbart att man använde patienten att träna på. Det framkommer också att man bedriver egen forskning och gör undersökningar, med uppenbara risker för komplikationer, på patienter endast för sin egen tränings skull. Patienterna är fattiga människor utan valmöjlighet och med ytterst begränsad möjlighet att själva ta ställning till det medicinska värdet av undersökningarna. En överläkare bemödar sig inte att gå tre meter för att titta på en gravt RA-sjuk kvinnas utslag utan hennes make som också är gammal och sjuk får bära patienten som har så svåra smärtor att hon inte kan gå till överläkarens rum för en bedömning. Får ont själen av detta...